Här har vi en (gammal) bild på Gex i sitt ässä. Lite av ett signum för honom. Att klättra helt frenetiskt upp för glaset. Om det går bra? Mjaa.. Men han ger inte upp. När han blir tillräckligt desperat börjar han även klättra med ”baktassarna”, vilket ser riktigt roligt ut. Då är det alltså endast svansen som håller honom uppe. Det tar inte lång tid för honom att krascha ner i sanden, om man säger så.
Jag sitter och reminissar om smala ”unga” Gex. Det sker inte lika ofta längre, att han försöker fly som bilden ovan. Däremot har han blivit betydligt bättre på att fly när han väl är utanför terrariet. He knows which battles to choose. Som gårdagskvällen. Jag sköt upp hans varannan-dag-matning av olja till så sent det bara gick. Endast eftersom jag tycker så synd om honom när jag väl gör det. Han har lärt sig. Direkt när jag tar fram sprutan börjar han åla sig som aldrig förr, och när jag sedan börjar peta runt hans mun kommer pipen som går direkt in i mitt hjärta. Jag släpper honom och han skyndar sig iväg. Det tog drygt 20 minuter för mig att öppna hans mun tillräckligt för att medicinera honom. Dubbla tiden. Pust. Som sagt, han har lärt sig.
Som tack för att jag medicinerat honom, ställde sig den lilla ödlan lite konstigt och plötsligt fick jag en blöt geggklump på täcket. Bajs. Finally. Det var inte mycket, och såg det inte helt normalt ut. Kanske är det det som blockerar? Kanske det börjar lösas upp?
Lycklig över bajs. Har ni hört på maken? :D
To be continued.